Född på Stora Torpa i Skaraborgs län d. 29 april 1758, den föregåendes sonsons son. Föräldrar: häradshöfdingen Johan Jakob von Döbeln och Anna Maria Lindgren. Vid åtta års ålder förlorade Döbeln sin far. Anförvanterna, som tyckte att gossen icke kunde uppfostras till något lugnare och bättre lefnadsyrke än det andliga ståndet, skickade honom till den den tiden beryktade Thuns skola, vid foten af Halleberg, för att bildas till präst.

Då likväl hans lust för krigstjänsten framträdde allt mer och mer tydligt, insattes han som kadett vid sjökadettkåren i Karlskrona 1773 och tjänstgjorde därefter som page hos hertig Carls blifvande gemål på den eskader, hvilken afsändes för att öfverföra henne till Sverige. När han 1775 slutat sin militära kurs och tagit officersexamen, uppstodo hos hans anhöriga återigen betänkligheter rörande den militära banan och Döbeln öfvertalades att lämna den och i stället studera lagfarenheten. I tvenne år försökte han sig på detta fält, följde häradshöfdingar på ting, renskref protokoll och utslag o. d., men snart blef det honom klart, att det påtrugade yrket icke öfverensstämde med hans kallelse, hvarför han, för att få fria händer och själf kunna bestämma öfver sitt öde, vid tjugu års ålder hos konungen gjorde ansökan om att blifva myndig, hvilket beviljades.

Han ingick då 1778 som andre adjutant vid Sprengtportens värfvade regemente, vid hvilket han några veckor därefter erhöll anställning, som utnämnd fänrik i armén. Emellertid hade nordamerikanska kriget utbrutit, och ryktet om vunna segrar väckte hos Döbeln en önskan att gå i fristaternas tjänst, hvarför han 1780 begaf sig till Frankrike.

Efter mer än ett års vistelse i Paris anställdes han 1781 som officer vid grefve De La Marcks regemente, hvilket likväl i sista stund erhöll order att i stället för Amerika afgå till Indien. Döbeln passerade graderna och blef i sept. 1783, sedan han sårats i striden vid Cuddalor, kapten. 1784-88 var han De la Marcks adjutant. 1788 begaf sig Döbeln till Sverige för att deltaga i ryska kriget.

I mars 1789 erhöll han anställning som kapten vid Savolax lätta infanteri och öfveradjutant hos d. v. öfversten Stedingk, och kom snart i tillfälle att ådagalägga sin utomordentliga tapperhet och militära skicklighet i den hårdnackade drabbningen vid Porrassalmi, där svenskarna hade att strida mot en tiodubbel rysk styrka. Under hetaste striden träffades han i pannan af en kula, af hvilken blessyr han sedan led under hela sin lefnad. För visad tapperhet erhöll han nu majorsfullmakt. Efter hemkomsten måste han 1791 undergå trepanering och ännu sex år därefter utgingo benskärfvor ur såret.

För sitt återstående lif bar han om hufvudet en silkesbindel och de besynnerligheter i lynne, som ej sällan röjde sig hos honom, antagas med skäl vara en följd af det svåra skottsåret.
1793 förflyttades han som andre major till Västgöta Dals regemente, hvarifrån han tre år senare, med bibehållande af sin förra indelning, blef transporterad till Skaraborgs regemente och utnämndes till sekundchef vid Nylands-brigadens infanteri 1805. Under dessa fredsår utmärkte han sig synnerligen som landthushållare och som lade på sitt landtbruk t. o. m. en liten förmögenhet.

Vid krigets utbrott 1808 erhöll han befälet öfver tredje brigadens eftertrupp, och hade tillfälle att utmärka sig vid de flesta träffningarna, såsom: Yppäri, Lahintalo, Viiret, Pyhäjoki, Siikajoki, Ny-Karleby, men framför allt vid Lappo, där han angrep fiendens vänstra flygel och i väsentlig mån bidrog till segern vid Kauhajoki, där han under eget befäl tillfogade ryssarna ett kännbart nederlag, samt vid Juutas, där han vann en lysande seger. Hans förtjänster under detta års fälttåg förvärfvade honom generalmajors rang och svärdsordens stora kors.

Strax efter segern vid Juutas förordnad till befälhafvare på Åland, öfverfölls han sedermera här af en öfverlägsen fientlig styrka, men lyckades i god ordning och med obetydlig förlust öfverföra sina trupper till Grisslehamn, där han genom sin fintlighet afböjde den ryske befälhafvarens tillämnade anfall på Stockholm.

Sedermera beordrad till befälhafvare öfver norra arméns svenska fördelning med kvarter i Hernösand och s. å. befälhafvare öfver norra arméns norra fördelning, i Umeå, ingick Döbeln sedan hans härfördelning genom öfverstlöjtnant Furumarcks tillfångatagande blifvit betydligt försvagad, ett stillestånd med ryssarna, hvarigenom Umeå utrymdes, men kronans alla förråder därstädes blefvo räddade.

I tyska kriget 1813 fick Döbeln befälet öfver svenska trupperna i Mecklenburg. På anmodan af general Wallmoden att understödja honom mot fransmännen vid Hamburg, efterkom Döbeln denna begäran, men ansågs härigenom ha brutit mot öfverbefälhafvarens order, hvarför han ställdes för krigsrätt och dömdes att arkebuseras.

Carl Johan, som misstrodde de allierade och ville hålla vägen öppen till en förening med Napoleon, fann emellertid åtgärden i hög grad olämplig, och genom hans inflytande mildrades domen till ett års fästning, hvarunder Döbeln skulle få behålla alla sina värdigheter. Han affördes till Vaxholm, hvarifrån han skref till en släkting och bad denne utverka, att han som frivillig finge tjäna i sin grad i svenska eller de förenades härar mot förbindelse att efter krigets slut återgå till sitt fängelse. Detta rörde Carl Johan så, att straffet helt efterskänktes.

Redan 1809 upphöjd till friherre, befordrades han under tyska kriget till generallöjtnant, erhöll 1815 en pommersk förläning och utnämndes 1816 till ständig ordförande i krigshofrätten.